Tunarp 05

KÄRA JAKTKAMRATER - JAG HAR ÄNNU INTE EN ENDA BILD FRÅN DENNA JAKT. ALLA BILDER HÄR ÄR FRÅN ANDRA TILLFÄLLEN. HJÄLP!

Jakthelg på Tunarp 27- 30 oktober 2005

"Vi hade i alla fall tur med vädret!"

Berättelse tillägnad Elisabeth H - varmt & innerligt tack för lånet!

Tåget Stockholm-Karlstad t/r 2005-11-03--06. Ofattbart hur snabbt tiden går! Förra söndagen vid den här tiden, var vi på väg hem från Tunarp efter tre härliga dagar med uppiggande ridning i underskön natur!

Det började så här: Som vanligt hade vi delat in sällskapet i flera bilar; Eva, Stefan, Britt-Marie och jag (Kersti) i en, Pjotr, Elisabeth och Inger i en annan. Kicki och Marina skulle på konferens utanför Jönköping på torsdagen och skulle anlända i en tredje.

Enligt "tradition" gjorde vår bil två stopp på vägen till Tunarp. Vid det första tankades bilen - och godis och dryck inköptes. Vid det andra åt vi middag och därefter avlöste Britt-Marie Eva vid ratten. Väl framme vid "Hammaren", där jag aldrig bott tidigare, hade Elisabeth, Pjotr och Inger redan kommit. De var i full färd med att packa upp, pricka av och stuva in de redan förbeställda matvarorna i skafferi och kylskåp.

Nämnda sällskap hade också installerat sig i rummen på bottenvåningen. Stefan sällade sig dem, medan Britt-Marie, Eva och jag bar upp vår packning på övervåningen, där vi bäddade sängarna i rummet för tre. Ingen protesterade, när jag frågade om det var OK att jag tog överslafen. Kicki och Marina anlände strax efter oss och de gjorde sig snabbt hemmastadda i det stora rummet vägg i vägg med vårt. De bodde riktigt luxuöst med soffa och soffbord t.o.m.

På väg ut Då alla kommit i ordning samlades vi i köket på nedervåningen, där vin avnjöts till "Kerstis röra". De sedvanliga historierna om tidigare vilda ritter på t.ex. Matisse, Vivaldi och Kajenn florerade runt bordet i värmeljusens sken.

På fredagsmorgonen åt vi gemensam frukost och gladdes åt att det var upphållsväder och hyfsat varmt ute. De flesta av oss promenerade bort till stallet (vissa andra tog bilen) och sällade oss till det övriga sällskapet, som redan var på plats, i väntan på LOTTEN, den avgörande!

Själv fick jag nummer 11, vilket får anses som en bra siffra! Önskade mig en hoppglad, "icke-bockande", häst och tilldelades det bruna, lilla stoet, Juni, vilket visade sig vara en snäll och rar häst, som inte varit på Tunarp så länge. Efter utdelningen verkade de flesta tillfreds med sina hästar, förutom Marina och Elisabeth, som beslutade sig för att byta med varandra. Marina fick sin Rustik. Elisabeth red hellre Joline.

Första ridtillfället blev det sedvanliga dressyrpasset. Emellertid var det under protest som vi ledde in våra hästar i ridhuset! De flesta av oss rider för det mesta inomhus och charmen med Tunarp är att rida ute i friskaluften.

Johanna, vår instruktör, förklarade genast att dressyr inte är Junis styrka, utan banhoppning. Det visade sig att Juni är mycket oliksidig. Hon ville inte ta stöd på vänster tygel, men allteftersom lektionen fortskred blev det bättre och bättre. På slutet gick det riktigt bra och stegen var taktfasta.

Efter ridningen; sedvanlig skötsel av våra hästar med allt vad det innebär. Promenad till Hammaren, där vi åt - som traditionen bjuder - tomat-/svampsoppa med öl, vatten och smörgåsar med hårdost, grönmögelost alternativt leverpastej till.

Vissa diskade och andra lade sig raklånga att vila en stund, innan vi åter vandrade över spången bort till stallet. Proceduren upprepades med hovkratsning, borstning, ryktning, sadling och tränsning inför eftermiddagens utepass. Solen sken och det blåste tidvis rätt friskt, då vi bl.a. övade "olympiska ringarna" i trav och galopp på fältet ovanför sjön bortom Hammaren. Johanna red i täten för en grupp och jag för den andra. Övningen krävde koncentration och koordination från samtliga. Vi red även i "v"-formation över ängen med Johanna i täten och Britt-Marie/Oktett, Elisabeth/Joline och jag själv/Juni på slutet.

Och så hoppade vi två och två över en kullfallen björk i ena änden av fältet. Johanna delade in paren, så att de bestod av en lugn och en het häst. Några som utmärkte sig som lite extra "glada" var Daphne/Inger och Juliette/Eva. Dessa framåt damer passade på att göra diverse rusningar och skutta lite extra efter hindret. Därefter red vi "minijakt" med Johanna i täten på Klarinette. Det var underbart att galoppera fram över fälten i det härliga vädret och att, för en gångs skull, sitta på en häst som lyssnade på förhållningar utan större åthävor. Avslutningsvis red vi bort till hagen mitt emot "upploppsfältet". Johanna ville prova på några nya hinder där, och vi hängde glatt på. Hade vi något val?

Marina/Rustik, Elisabeth/Joline och jag/Juni utgjorde sluttruppen. (Joline och Juni hade svårt att hänga med i de övrigas tempo.) Vi stötte alla tre på problem vid plankhindret i motljus. Bäst gick det för Rustik som, efter hoppat hinder, galopperade på nedför backen efter täten. Juni smet till höger om hindret och Joline stannade. Halvvägs nedför backen upptäckte jag att Elisabeth och Joline inte var med, och jag ropade till de andra att stanna. Joline och Elisabeth kom i kapp, och så tog vi ett nytt varv för att även våra hästar skulle hoppa samtliga hinder.

Vi avslutade rundan med att hoppa ett hinder uppe på höjden, vilket bestod av två maffiga trädstockar i bredd. Även där uppstod problem. Vår lilla trio ville inte hoppa på första försöket. När täten dundrade vidare nedför sluttningen, blev vi kvar uppe på kullen vid stockarna. Johanna kom upp till oss och vi hoppade samtliga på andra försöket. Inga fler förbismitningar här inte! På hemvägen tyckte jag att Juni kändes lite trött och stel, och jag undrade hur hon skulle orka jakten dagen därpå. Åter i stallet kylde vi hästben, gned in liniment, borstade, ryktade, med mera, och hade lättare persedelvård. Eva och jag var de i vår grupp som lämnade stallet sist av alla. Det kändes skönt med en promenad bort till Hammaren! Lagom "strechning"!

Kicki och Marina hade redan duschat och skulle börja förbereda middagen. Eva sällade sig till de som badade bastu; själv klev jag in i duschen och njöt av det varma vattnet och av att tvätta håret! Väl ren och fräsch, gick jag så småningom ned i köket, där febril verksamhet rådde. Bidrog med att rosta mandelflarn till efterrätten (annars fotograferade jag nog mest) och ägnade mig åt den goda drinken som Inger trollade ihop, så där, på en höft!
Middagen blev, i sedvanlig ordning, en trerätters gourmetmåltid, vilken Marina och Kicki har all ära av - två verkliga "cordon(ne)s bleu(e)s"!!!!! Mycket och gott vin avnjöts därtill! Allsången blev det väl ingen riktig fart på, även om vi gjorde våra tappra försök; vi saknade alla Ulf Borgens och Monika Madeyskas skönsång!!!

Lördag morgon var stämningen aningen dämpad, och flera av oss var mer eller mindre spända inför dagens kommande övningar. Väl i stallet kändes Junis ben lite svullna, men inte varma. Vi satt upp för ett ca 40 min långt pass i naturen. Det blev mest skritt och trav. På hemväg galopperade vi emellertid en längre sträcka och under ett av partierna gick det rätt snabbt. Strax efter det att vi saktat av, tyckte jag att Juni gick ojämnt. Vid ett par tillfällen nickade hon till, när hon satte ner höger fram. Då var vi nästan hemma. När vi red in på stallplanen, bad jag Johanna ta en titt på Juni. Jag fick trava ett par varv med henne i paddocken. Tyvärr visade det sig att hon haltade i höger varv. Ingen jakt på Juni m.a.o.! - Vad skulle nu ske?!
Camilla & Monika
Skötte våra hästar som vanligt och jag kände mig minst sagt dyster! Först och främst tyckte jag synd om Juni, men var även orolig för egen del. Fanns det överhuvudtaget någon häst kvar att rida?! Vi kallades till jaktgenomgång i rummet invid sadelkammaren. Stefan/Aurora och Molletov med ryttarinna utsågs till pikörer. Johanna på Klarinette var självskriven Master! Nicole skulle rida sist och hålla ögonen på eventuella eftersläntrare.

Efter jaktgenomgången fick jag veta att jag hade två hästar att välja mellan, Domino och Miranda, ett litet femårigt sto. Jag sa som det var att "Domino rider jag inte", eftersom jag tidigare sett honom slänga av vid två tillfällen. (Jag hade dessutom själv blivit avslängd av en unghäst i vårt stall i slutet av vårterminen 05 med lättare hjärnskakning och whiplash-symptom som följd och ville nu inte rida en häst, där risken de facto fanns att åka i backen ofrivilligt ännu en gång.) Så egentligen var det väl bara Miranda som återstod. Enligt Johanna var hon rätt liten och skulle inte heller hoppa så många hinder. Jag började fundera på att eventuellt inte rida jakten alls!

Johanna bad mig lämna besked till Nicole snarast hur jag ville ha det, så att Nicole visste vilken häst hon skulle rida. Därpå följde ett jagande efter Nicole och extra turer fram och tillbaka mellan Hammaren och de båda tunarpsflyglarna, innan jag fick fatt på Nicole per mobil! Suck! Jag sa att hon fick ta Domino och att jag beslutat mig för Miranda. Fast, det kändes inte riktigt roligt! Tänk om jag var för stor för Miranda?! Hon kanske inte skulle orka. Visste inte ens hur stoet såg ut! Å andra sidan, jag hade ju trots allt fått Miranda som ett alternativ. Då måste Johanna anse att det var OK, även om det var en nödlösning!

Åt lite soppa i Hammaren och Elisabeth sa att hon övervägt att inte rida jakten, då hon inte kände sig riktigt kurant. Marina sa att hon och jag kunde dela på Rustik och rida halva jakten var! Till slut blev det i alla fall bestämt att jag skulle rida Elisabeths Joline! Lade mig raklång på sängen i 10 min innan det blev dags att ta på jaktkläderna. Kände mig något kymig och orkade inte pressa in mig i de vita ridbyxorna (som måste ha krympt i senaste tvätten!?!). Satte på mig de vanliga grå, en vit bomullspolo och ridjackan med säkerhetsvästen utanpå. Såå vackert!

Vi vandrade än en gång över spången för att gå till stallet. Jag gick direkt till Nicole och sa att om hon hellre ville rida Miranda i stället för Domino, så kunde hon göra det. Johanna hjälpte mig att linda Jolines framben. (Tyckte att då jag inte har rutin på att linda hästben, vore det inte så lämpligt att börja öva inför en jaktritt.) Mer eller mindre nervösa, spända och förväntansfulla, ledde samtliga ryttare ut sina välputsade hästar på gårdsplanen framför ridhuset. Elisabeth bjöd runt sherry på "silverbricka" till de ryttare som ville ha.

Vi skålade för Hubertus och för god jakt!

Sverker ringde i gårdsklockan och hästarna visste direkt att "nu är det dags"! Det blev en helt annan stämning, då vi red över vägen, förbi sandplanen och sneddade mot den stora hagen bakom järnvägsviadukten efter herrgården. För mig var det extra spännande! Joline var helt ny för mig. Jag konstaterade att hon var behaglig att sitta på. Elisabeth hade sagt att stoet var okomplicerat, men att jag måste hålla om med skänklarna före hinderna, annars kunde hon stanna.

Nicole, som red strax efter mig på Miranda, sa att vi skulle gena i möjligaste mån för att inte komma alltför långt efter jaktfältet. Det visade sig att Joline hoppade mjukt och fint. Fast hon var lite kortsprungen och orkade inte hänga med i de andras tempo. Efter ett par varv runt det första fältet, skrittade vi uppför backen till vänster om detsamma och kom ut på vägen som går under järnvägsviadukten på andra sidan herrgården. Efter viadukten tog vi höger och red nerför den branta backen, korsade bäcken i dalsänkan och klättrade uppför branten på motsatta sidan. På fältet ovanför galopperade vi ett par varv och red därefter "berg-o-dalbanan" i omvänd ordning, dvs. uppifrån och ned, till stugorna och fältet, där vi ridit formationsövningar på fredagsef-termiddagen. Det blev härlig galopp över fälten och flera fina hopp, innan vi red ut på vägen som går förbi Hammaren. Vi tog till höger och klättrade förbi "grustaget", där vi galopperade på en liten väg, bort mot "glöggpausen".

Vi tog ett par språng över hindren där, och Joline gjorde ett försök att bryta ut till vänster på det första. Lyckades få henne till höger något och hon hoppade. Efter hinder nummer två red vi vidare över kullen och kom fram till hagen med de maffiga stockarna. Vi hoppade samtliga hinder även där. När vi skulle hoppa trädstammarna, upptäckte jag att vi genat lite väl tvärt och kommit för nära en av hästarna med röd svansrosett! Förhöll och Joline gick ner i trav; vi avvaktade ett par steg, innan jag smackade på henne ordentligt; Joline hoppade stockarna som ingenting! Nicole skrattade glatt bakom oss! Hon trodde kanske inte att Joline skulle hoppa i det läget!

Vi återvände till sällskapet med den efterlängtade glöggen, där Elisabeth väntade tillsammans med Bertil Thafvelin med barnbarnen, Sverker och Lisbeth, samt övriga åskådare. Underbart med en ordentlig paus! Solen sken, det blåste skönt, himlen var blå, gräset grönt! Klara härliga höstfärger på en del träd. Elisabeth, som tagit hand om min kamera, fotograferade. Glöggen smakade ljuvligt!

När vi väl satt i sadlarna igen kände sig somliga av oss lite möra. Vi red över "Sandhemsvägen" och befann oss nu på "upploppssidan". Fast vi red inte direkt dit utan tog en tur längs delar av "Bruna vägen". Nästan omedelbart efter att ha korsat Sandhemsvägen, red vi upp i par och travade och galopperade i bra tempo på en relativt bred sandväg, tills vi kom fram till den sista biten av "Bruna vägen". Där tog vi ett lugnt skrittpass och klättrade på stigar genom granskog med en matta av mjuk, intensivt grön mossa. En riktig sagoboksskog! Så småningom kom vi ut på vägen som leder mot "upploppsfältet".

Tog av åt höger ner på ett fält med högt gräs, där vi travade och galopperade innan vi fortsatte ytterligare nedåt, mot dammen. Hästarna började hetsa i nedförsbacken; de visste mycket väl att nu var det inte långt kvar!

Bakom mig red en liten flicka på Diana, en relativt nybliven mamma på Thoreau och Nicole på Miranda. Det var halt i svängen i slutet av backen och Joline halkade till, men inte allvarligt. Vi hade dammen på vår högra sida och hoppade över slanorna i grindhålet, innan vi kom ut på ängen med två stockar invid vattnet och den långa uppförsslänten till nästa grindhål.

När Joline och jag styr mot första stocken blir vi nästan omkullsprungna bakifrån av Thoreau, som nu tycker att tätklungan fått väl stort försprång! Joline och jag hoppar över trädstam nummer två och styr därefter vänster, uppför sluttningen i full galopp. Diana med sin unga ryttarinna går om i hiskelig fart (den hästen kan springa den!), när vi är drygt halvvägs upp i backen. Nicole, som är långt, långt efter oss två på Miranda, ropar att Diana ska sakta farten, för nu är vi nästan framme.

Diana sneddar framför Joline och mig när hon hoppar grindhålet in till upploppsfältet. Jag är beredd på att det kan ske och håller igen. Efter grindhålet går Diana och Miranda till höger och stannar i dungen i slutet av upploppet! För mig och Joline är det inte slut ännu! Vi är långt, långt efter de andra i klungan och genar än en gång för att ta oss över slanorna i ytterligare ett grindhål och in på näst sista fältet. Ser i fjärran att täten har börjat få problem med pullande hästar och att åtminstone ett ekipage gör en stor volt för att inte gå förbi mastern.

Joline, som nog helst skulle ha stannat på kullen med Diana och Miranda, hoppar grindhålet lite tveksamt, men det är ändå ett mjukt språng och hon har luft mellan sig och översta slanan. Täten är långt framför oss och svänger, till min förvåning, av till höger framför nästa dunge, i stället för att, som brukligt är, fortsätta bort och förbi densamma i slutet av det enorma fältet. Joline och jag genar än en gång i galopp åt höger. De övriga travar. När vi nästan är ifatt börjar de andra att galoppera igen. Joline och jag fortsätter oförtrutet i vårt eget tempo och hoppar så det sista grindhålet. Äntligen inne på upploppsfältet!

På vår vänstra sida löper Sandhemsvägen, där en vit bil står parkerad med tre åskådare utanför. På höger sida har vi upploppet! Mina jaktkamrater är på väg runt motsatta änden av hagen, och Joline och jag börjar gena igen! Då; plötsligt; kastar sig Joline åt höger och sticker i full fart sidvärts! Hinner inte mer än tänka "oj, blev hon så rädd för bilen…?!", då Molletov kommer dundrande i full karriär uppför slänten från vänster, rätt emot oss, med en minst sagt perplex dam på ryggen, som försöker få stopp på honom! De susar förbi mitt framför nosen på Joline, och jag är mycket medveten om att åtminstone ryttarinnan inte sett oss! Hon ropar till täten och ber den stanna. Ser att fältet saktar farten och Joline och jag galopperar på för att komma ifatt så gott det nu går inför upploppsstarten. Så är vi då där, sist i raden! Framför oss har vi Marina på Rustik.

Johanna har instruerat oss att rida i rad, på en rak linje, längs staketet och på givet "halali" vända åt vänster och släppa hästarna, alla på en gång! Rustik och Joline tar det lugnt och fint. Ser hur täten, som nu börjar närma sig motsatta änden av hagen, har fullt upp med hetsande, hoppande och skuttande hästar.

Plötsligt bryter Molletov ut och ger järnet uppför slänten mot dungen. Han får gå! Inte mycket att göra i det läget! Johanna skriker åt oss andra "HÅLL IGEN!". Det känns som en evighet innan vi hör "HALALI"! Samtliga kommer snabbt i väg och hagen vimlar av vilt galopperande hästar med siktet inställt på den tänkta mållinjen till höger om dungen. Marina och jag har vårt eget lilla race ute på vänsterflanken, vilket Rustik tar hem, även om Joline, till min förvåning, hänger på riktigt bra! Jag tycker hon har varit jätteduktig!!! Hon hoppade ju alla hinder (ca 30-talet språng)!!

Vann upploppet gjorde Pjotr på Fanfar följd av Eva på Juliette! Grattis, grattis!!!!!

"Räven har gått i gryt", får vi höra när vi börjar leta efter svansen! Som vanligt är den inte lätt att hitta. Det slutar med att Lisbeth nästan står ovanpå gömstället och säger att det bränns, då Thoreaus ryttarinna drar upp den hett efterlängtade, väl gömd under kvistar och löv, på dungens vänstra sida. Därpå samlas vi alla i en vid ring och hurrar för vinnaren av upploppet respektive vinnaren av rävsvansen. Sedan leder vi hem hästarna. En glad och trött skara tillfreds med en ypperlig jakt i idealiskt väder!

Elisabeth promenerar tillsammans med mig och Joline. Hon berättar att Sverker, i väntan på att jaktfältet skulle dyka upp, provkört upploppet två gånger med Volvo kombin för att se vilken som är snabbast; hästen eller bilen! Han skumpade rätt bra när det gick i 90 km/tim som mest över det ojämna underlaget! Faktum är att Fanfar vann! De 90 km till trots accelerar en häst snabbare i starten än en Volvo kombi!

Åter i stallet blir det sedvanlig kylning av hästarnas ben, häst- och persedelvård. Eva och jag är sist ut igen! Innan vi går till Hammaren tar vi en tur till stallplanen bortom sommarstallet, där vi hittar "silverbrickan" men inte sherryflaskan!? Ett bastubadande gäng är redan i gång. Själv föredrar jag duschen så snart tillfälle ges och tar på finkläderna inför kvällens stundande middag i stora huset på Tunarp!

Ca 19:00 har vi klämt in oss i köket i Hammaren, där champagnen flödar och vi skålar för Hubertus, Pjotr och Fanfar, samt en lyckad jakt! Kicki sätter på sig pannlampan, jag tar fram min minificklampa och så gör vi oss redo att trotsa mörkret på vår väg till herrgården med skopåse i hand. När vi kommer fram är de flesta redan på plats och sitter framför den öppna spisen i den pampiga entrén.

Lisbeth hälsar oss välkomna och presenterar kvällens trerättersmiddag innan dubbeldörrarna öppnas in till matsalen med vackert dukade bord, dekorerade med höstlöv, ljung i olika färger och levande ljus. Det blev en lättsam middag med många glada skratt, tal av de respektive vinnarna, skål och hästens sång. Thoreaus ryttarinna berömde Dianas unga dito för hennes mod under jakten och skänkte flickan den fina rävsvansen som minne.

Efter kaffet ledde Pjotr, vackert iklädd smoking, kvällens polonäs. Därpå följde lektion i tango. Inte alltför sent, drog vi oss tillbaka till Hammaren, där vi samlades runt köksbordet och drack lite mer vin. Vi fortsatte tala om dagens eskapader samt sjöng lite grand, innan vi gick var och en till sitt och utmattade somnade in.

På söndagen var Juni fortfarande halt tyvärr och jag fick välja mellan Domino och Milos. Jag upprepade än en gång "Domino rider jag inte"; så valet blev lätt. Det blev Milos, den store svarte. Johanna ville att Milos skulle gå bakom Juliette och vi hamnade då som 5:e eller 6:e häst i ledet. Milos hade inte gått tidigare under helgen, så när vi kom upp i ytterkanten på upploppsfältet och kontrollerat och dragit sadelgjordarna en sista gång, kände jag att han var pigg, glad och förväntansfull.

Det blev en, i mitt tycke, underbar avslutning på helgen! Med undantag av ett par snabbare galopper, red vi i relativt makligt tempo runt Tunarps fantastiska ägor, med dess varierande natur. Ritten längs sjön med den förunderliga utsikten över vattnet och stränderna hör alltid till höjdpunkterna! Både bildligt och bokstavligt!

Bättre avrundning än så går ej att få!

Än en gång varmt tack!

Kersti (Zätterlund)

Tunarps Säteri