Jultorp 21-23 april 2005

Upptäcker till min stora förvåning att ingen har skrivit om långhelgen på Jultorp i April 2005. Hur har vi kunnat missa detta? Att så här i efterhand få till en fullödig berättelse blir svårt, men jag ska göra några sporadiska minnesanteckningar.

Ankomst torsdg kväll. Jultorp hade ”vuxit” sedan vi var där senast, våren 1994 – 9 år sedan! Nya fräscha rum med ”westernstuk”, och två instruktörer hade anställts för att möta upp säsongens efterfrågan – Agneta och en till (som jag inte kommer ihåg namnet på, så jag kallar henne Åsa). ”Åsa” skulle iväg på tävling på lördagen och Lollo var måttligt glad åt detta. Agneta hade året tidigare inlett sin anställning med sjukskrivning pga bruten arm – hon skulle rida in en unghäst på fritiden.- "En småföretagare har inte råd med detta", sa Lollo och skämtade inte när han inte ville släppa iväg ”Åsa” på tävling...men han hade ju lovat!

På lördagseftermiddagen ringer ”Åsa” och meddelar att hon har brutit benet …på träning!...! Och det var ingent skämt, så Lollo fick själv rycka in som instruktör.

Hur gick det för oss då? Jo Monika fick rida den arab hon hade sett ut till sig själv redan på torsdagskvällen. (I övrigt önskar jag att var och en fyller i på slutet vad ni hade för häst, jag kommer inte riktigt ihåg.)

Agneta var en superinstruktör, tuff och krävande. Vi började med att rida utan tyglar för att jobba bort ”engelska hjälperna” samt att öva vår sits i den snabba joggen. Fredag och lördag f.m. bestod mest av jobb, jobb och åter jobb. Vi längtade ut på fälten och på lördags-eftermiddagen fick vi äntligen bege oss dit. Vi gjorde en rolig övning där vi red en och en i snabb galopp förbi övriga i gruppen som stod uppställda på var sida om ett smalt fält. Sedan gällde det att göra ett tvärt stopp. Men det blev lite si och så med stoppen eftersom hästarna självmant stannade när de sprungit förbi sina kompisar.

Därefter red vi ut på ett större fält. Vi parades ihop två och två och fick inte prata med varandra. Sedan skulle vi rida – stigbygel vid stigbygel – medan den ena av ryttarna bestämde väg och gångart. Det gällde för den andra att bara följa efter och göra samma sak – samtidigt! Och det häftiga inträffade att efter 5-10 minuter följde hästen självmant sin parkamrat. Det var en härlig känsla. Sedan bytte man och den andra i paret tog kommandot.

Söndagsförmiddagen red vi kadrilj i det stora ridhuset. Pjotr på en snabb, pigg och framåt häst, samt jag på en lite mer foglig herre som hellre gick i lagom takt, hade täten. Jag var helt slut efteråt. Att försöka hålla jämna steg med Pjotr var näst intill omöjligt. Orden ”sakta in” har han nog ännu inte lärt sig på svenska? Men det var kul!